Thea blåste mig totalt igår.
Det var inte bara ett oförargligt litet barnbus.
Men hur tacklar man det?
Vi satte oss ner för att prata Thea, jag och pappan (åsså en Maja som tjuvlyssnade)
Vi pratade om saker som kan hända om man ljuger.
Vi pratade om farliga saker som man faktiskt inte får göra när man bara är 6 år.
Vi pratade länge och jag tror att vi alla kom fram till samma sak,
man ska inte ljuga.
Jag vill att mina barn ska kunna komma till oss och berätta allt.
Bra saker, dåliga saker, saker de gjort fel – allt!
Jag vill att de ska kunna känna att det är ok att göra det.
Men hur bygger jag upp detta förtroende?!
Imorse berätta jag för Thea hur jag tänkte.
Så länge hon håller sig till sanningen så tänker jag inte bli arg på henne.
Visst kommer jag säket att bli besviken – men ilska löser inget.
Istället kan vi prata kring det.
Jag hoppas hon förstod vad jag menade.
Sen är det upp till mig och P att visa att vi verkligen menar det
och bygga upp detta förtroende till henne.
Sanningen ska uppmuntras även om det inte alltid är rolig att höra.
Om 8 år kommer jag förmodligen att skratta åt detta inlägg,
om jag ens kommer komma ihåg vad det handlar om.
Små barn, små bekymmer – stora barn stora bekymmer heter det va?!