Klockan är 03.27 och jag googlar på ”alnöbo”.
Hittar följande text, och kan inte annat än hålla med.
Tänk att någon lyckats beskriva mig så fulländat!
Alnöbon är inte som alla andra. Framförallt är hon vacker.
Hon har inte Sundsvallsbons lömska blick,
inte heller Njurundabons hysteriska talesätt
eller Timråbons hasande gång,
inte Matforsbons låga fotvalv
eller Söråkersbons kutryggiga dolskhet.
Nej, Alnöbon är i sanningen en prydnad för mänskligheten.
Likt ett majestätiskt monument blickar hon ut över Alnösundet.
Hennes blick är ärligt trofast, hennes kind glöder av hälsa
och hennes hållning är rakryggat reslig.
Ändå – allra vackrast är hon inuti.
Där klappar ett ädelt hjärta
och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken,
en klokhet och visdom som saknar motstycke någonstans.
Ställ henne inför de svåraste problem,
stapla upp framför henne all jordens bekymmer,
kom till henne med konflikter och elände.
Hon lyssnar tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor,
men du kommer strax att finna tröst i hennes kloka lösning på världsalltets dilemma!
Det kanske inte är så underligt att det jäser i själarna hos fastlandets bosättare.
Man kan till och med höra saker som “Spräng bron!” om man lyssnar ordentligt.
Men faktum är att ingen skulle bli lyckligare än Alnöbon.