Taflin.net

En kväll i september var jag och P på ölkurs/ölprovning.

vi var dom enda deltagarna

Då öl inte tillhör min favoritdryck alls hade kursledaren tagit på
sig att lära mig dricka dessa guldfärgade bäska droppar.

kursledaren

Vi snackar ingen vanliga jä*la ”drick nu för f**n”. No no.
Här var det blidspel, specialinköpt öl – enbart för mig (kändes det som),
samt en middag efter kursslut.

Vi gick igenom vad ölet består av, hur man gör det samt hur och när
det ska drickas. Sen var det provsmakning.

Alla fick prova, t.o.m kökspersonalen:

kökspersonalen

Det var en mycket bra utbildning. Tyvärr har vi inte fått det utlovade
diplomen. Jag känner att jag varit lite dålig på träningen så här efteråt.
Man vill ju gärna inte vara helt novis ifall att det nån gång i framtiden
skulle bli en fortsättningskurs i ämnet.

Jag har hittat några ord skriven av en Philippe Delerm.
Hans ord får mig att längta efter öl:

Den första klunken öl
Det är bara den som räknas. De andra blir alltmer utdragna, alltmer beskedliga, tillför bara en ljummen klibbighet, något slarvigt svulstigt. Den sista återfinner kanske, med avslutandets klarsynthet, något av samma must…..

Men den första klunken! Klunk! Det börjar långt innan den slinker ner. Redan det porlande guldet mot läpparna, en friskhet som späs på av skummet, sedan rinner sakta över gommen en lycka silad genom beskhet. Så lång den känns, den första klunken! Man tar den med detsamma, med en glupskhet som är låtsad insikt. Egentligen är allting givet: mängden, detta lagom mycket som ger en idealisk start; det omedelbara välbefinnandet, framhävt av en suck eller ett smackande, eller en tystnad som bräcker båda; den bedrägliga känslan av njutning som vetter mot oändligheten….

Detta öl var kanske inte min favorit, men det kanske kan bli

Skål!