Saknad
Har precis lämnat de två personer som betyder mest för mig hos farmor & farfar.
Dom ska på sin årliga sommarvecka i Umeå.
Vissa år har det varit 5 dagar, ett annat år 4 eller 6 dagar.
I år var allt under 7 dagar helt oförhandlingsbart enl. farmor & farfar.
Visst ska det bli skönt att få både egentid och vuxentid,
Men för mig blir det bara jobbigare och jobbigare för varje år att lämna dem.
När dom var mindre njöt jag varje sekund jag fick vara ensam.
Undra varför det blivit så?!
Nu sitter jag i bilen på väg hem med mannen i mitt liv och en klump i magen.
Försöker styra tankarna på allt skönt jag/vi ska göra i veckan:
Äta god frukost i lugn och ro, träna, ligga på soffan och läsa,
Lyssna på sommarpratarna i P1, äta på restaurang, träffa vänner mm mm.
Det låter ju som en dröm och det är ju faktiskt bara 1 vecka.
Vad är det man säger? Det är bra att längta?!
Det är bra att vara ifrån varandra?!
Bullshit!
Men men, vi är lyckligt lottade som har både mormor & morfar och farmor & farfar som ställer upp för oss.
Men trots längtan ska jag se till att njuta!
juli 8th, 2011 at 17:59
Tänk vilka fina minnen tjejerna kommer att ha från sina mor och farföräldrar. Jag är så tacksam att mina ungar hade en nära kontakt med min mamma- nu när hon inte finns pratar vi ofta om saker barnen gjorde tillsammans med henne. På så sätt lever hon kvar inom oss och det känns viktigt för mig.
Hoppas du får en skön semester!