Saknad
Då satt man på en buss på väg mot Umeå då.
Har knappt hunnit fatta vad som hänt.
Landade ju på Midlanda för drygt 2 timmar sen,
å nu är jag på väg hemmifrån igen.
På väg bort.
Ingen försäljning på bussen,
väskan fick man lasta in själv i bagaget,
nästan ensam på bussen,
bara nån udda snubbe med en hund strax bakom mig.
Känner mig ensam på nått sätt.
Känner mig hemsk som lämnar Pether med
upp-packning, skottning av plogvall storlek stor och hård,
åsså barnen då.
Jag vet att han kommer klara det galant – inte ens orolig.
Men att bara komma hem och kasta in grejorna å byta väska
åsså åka.
Men jag ser även fram emot mitt nya liv som student.
Detta är något jag velat länge och nu äntligen fått chansen.
Och det är en jätte utmaning för mig.
Störst (och jobbigast) för mig är att lämna familjen.
Ni som känner mig vet att jag är lite beroende av familjen som trygghet.
Men nu ska jag ge mig iväg själv.
Kommer bli kanon det här för mig.
Förhoppningsvis utveckals jag både som människa och sjuksköterska.
Men jag saknar redan min familj… Hua!
Tillägg:
Pratade just med Elin A,
sa att jag redan hade hemlängtan.
Hon sa så här:
”härligt med hemlängtan ändå, det betyder ju att man har ett bra familjeliv!:).”
Å det är så sant.
Längtan blir inte lika jobbig när man ser det så.